Bodil, Elin och Teresa

Mareld är ursprungligen en självhjälpsgrupp på Kvinno-  och tjejjouren ADA i Göteborg och första gången vi möttes var den 29: e april-97. 
Fram till 1999 sågs vi så gott som varje vecka för att prata och stödja varandra – hjälp till självhjälp. Vi har haft perioder när vi verkligen har försökt att undvika orsakerna till varför vi är där. Men då har vi tagit hjälp av kunniga på området, och på så sätt fått en ny start. Under de två och ett halvt år vi var en fungerande självhjälpsgrupp delade vi otroligt mycket:

– Vi grät och skrattade.
– Vi var destruktiva och konstruktiva.
– Vi tröttnade på det i bland, men sällan samtidigt.

Vi utvecklade en nära vänskap och vi visste mera om varandra än vad många andra gör. Inte ens våra närmaste visste lika mycket om oss. Då vår bakgrund var "samma" har vi både kunnat ge och få stöd och förståelse. Vi kände att vi inte var ensamma och började förstå att skulden inte var vår.

Ganska snabbt valde vi att även jobba utåtriktat. Vi kände att mäns våld mot kvinnor betraktades som en lite "pinsam privatangelägenhet", något man helst inte skulle prata om, och att detta tyvärr avspeglas inom våra offentliga institutioner som t.ex. polis och rättsväsen. Vi ville uppmärksamma mäns våld mot kvinnor, med förhoppningen att det kanske kunde hjälpa andra.

Det är en av orsakerna till att vi varje år har haft ett Sorgetåg, alltid sista lördagen i november (förutom 2002 då vi av olika skäl ändrade datum). Det verkar som om flera vet vilka vi är och att vi menar allvar, så det blir allt lättare att få hjälp och bidrag. Vi vet även att det gått Sorgetåg på andra platser i landet.

Genom åren har ett tiotal kvinnor varit med och arrangerat Sorgetåget. I dag är vi två stycken kvar från den ursprunglige självhjälpsgruppen och ytterligare två som varit med sen 2001.

BODIL, 28 år

I december -96 hade jag en rättegång mot min före detta sambo som misshandlat mig. Han blev dömd till 8 månaders fängelse, men överklagade och släpptes på fri fot i väntan på Hovrättsförhandling.

Jag mådde väldigt dåligt psykiskt hela den här vintern och jag gick hos en psykolog som då rekommenderade mig att söka terapi på Kriscentrum för kvinnor på Linnégatan. Där gick jag i samtalsterapi i 3 månader, vilket nästan tog livet av mig. Vad jag ville bearbeta var ju faktiskt att jag blivit misshandlad och inte min barndom!

Under den här tiden fick jag höra talas om Anna Fogelström och hennes väninnor, att de hade startat en feministgrupp i Majorna. Jag sökte mig dit och fick kontakt med Anna. Hon jobbade då på kvinnojouren ADA och hon frågade om jag var intresserad utav att börja i en självhjälpsgrupp för misshandlade kvinnor. Först så tackade jag nej, för min psykolog på Kriscentrum ansåg att jag “ej var mogen för någon form utav gruppterapi”. Men när jag enbart mådde sämre och sämre i den terapi jag genomgick då, insåg jag att jag måste prova något annat.

Så den 29: de april -97 startades vår självhjälpsgrupp och jag slutade på Kriscentrum. Redan efter några gånger i självhjälpsgruppen kändes allt lite lättare. Framför allt för att jag fick träffa och höra andra kvinnor som hade gått igenom samma sak som mig och som förstod vad jag talade om. Det gav mig en otrolig trygghet och gjorde att jag inte kände mig så ensam längre och sakta men säkert började jag förstå att det faktiskt inte var mitt fel att jag hade blivit slagen och sparkad utav min före detta sambo.

Till toppen

ELIN, 33 år

Strax innan påsk -95 misshandlade min dåvarande sambo mig för sista gången. Jag var tvungen att uppsöka neurolog, och neurologen satte igång folk som ringde runt för att hitta ett ställe jag kunde ta skydd. Alla jourer och kriscenter var fulla, men till sist fick jag plats på ett kvinnopensionat.

Som så många andra i min situation var jag chockad, apatisk och visste inte vart jag kunde vända mig för att få hjälp.

Jag var i slutet på min utbildning. Det var i stort sätt bara tentor kvar, så jag sköt bort vad som hade hänt och begravde mig i studierna. Examen blev avlagd, anmälan gjord, och då jag efter några mellanlandningar fick en egen lägenhet, var det dags att ta hand om det psykiska. Ett nytt liv skulle börja. Men förträngningsprocessen var kommit långt och jag mådde fruktansvärt dåligt.

Ett tag gick jag i samtalsterapi på Kriscentret för kvinnor på Linnégatan. Men då det verkade handla mera om min barndom och varför jag valde sådana män, bröt jag kontakten. Dom tyckte häller inte att jag var mottaglig för den hjälp dom kunde erbjuda.

Min läkare remitterade mig till en psykiatriker, som tyckte att ADA-jouren var bättre på att ta hand om slika problem. Så började min kontakt med ADA.

Jag gick några gånger och pratade med en tjej, men så skulle det bli ett uppehälle då ADA-jouren skulle flytta till nya lokaler. Samtidig kom beslutet från åklagaren att målet lades p.g.a. brist på bevis. Då gav jag upp. Det hade gått 6 månader, och i och med åklagarens beslut kunde väl inte detta vara så allvarligt... Bestämde mig för att försöka glömma det hela. Jag hade aldrig pratat mycket om vad som hänt och nu blev jag tyst. Förträngningsprocessen fungerade bra, men inte jag. Rädslan var kvar och jag gick inte ut. Åkte bara till och från jobbet. Så fortsatte det tills våren -97. Då förstod jag att min taktik var fel. Ungefär samtidigt ringde Anna Fogelström, som jag kände sen innan misshandeln, och undrade om jag ville ingå i en självhjälpsgrupp. Jag hade då förstått att jag inte kunde klara detta själv och så ja. 29: de april möttes vi för första gången.

Det svaret, JA, jag gav Anna är nog det viktigaste jag sagt på länge. Att äntligen få prata med och lyssna på andra tjejer i samma situation. Se att vi har samma tankar och erfarenheter, bli förstådd. Jag var inte ensam om att känna som jag gjorde. Jag var inte knäpp!

Nu har vi mötts en gång i veckan i över 8 månader. Det har varit mycket gråt, skratt, utblåsningar och kramar. Mycket känslor. En tjej har hoppat av.

Självhjälpsgruppen är det bästa som hänt mig, även om jag självklart skulle vilja varit utan orsaken till att jag är där. Hoppas verkligen så många som möjligt kan få en slik hjälp.

 Tack Anna, tack tjejer och tack ADA.

Till toppen

TERESA, 29 ÅR

Jag bodde i en annan stad när jag blev misshandlad av min pojkvän. Han trakasserade mig, spottade på mitt ansikte och knuffade mig nedför trappan. Under ett och ett halvt år av misshandel försökte jag att få hjälp. Först gick jag till polisen för att anmäla honom, men till min förvåning fick jag veta att det inte skulle var någon ide! Det skulle vara ord mot ord. Jag skulle ha bevis!

   Hur skulle jag bevisa att han misshandlade mig psykiskt och fysiskt. Det var inte nog som bevis att han förstörde min rygg så att jag inte kunde röra på mig under 3 månader. De ville ha mera bevis, men hur?! Inte vet jag. Den enda utvägen var att flytta till en annan stad. Jag kontaktade kvinnojouren i staden där jag bodde och de hjälpte mig att kontakta kvinnojouren ADA.

   Den första kvinnan jag fick kontakt med var Anna Fogelström. Med hennes hjälp fick jag bo på jouren tills jag skaffade eget boende. Jag blev väldig glad att jag fick bo hos ADA och att jag kunde ta med mig min katt. Men det är lite tråkigt att man i en sån här situation måste betala kvinnojouren. Inte för att jag har något emot det, det är bara så att när man är i den här situationen är det det sista man vill tänka på. Som sagt, man vill bara försvinna och inte behöva tänka på pengar också. Men i alla fall; jag kom till kvinnojouren ADA och blev väldigt glad över att jag äntligen kunde få vara ifred.

   Hos ADA hade de dåligt med plats för att ta emot inneboende. Lägenheten var en trea. I vardagsrummet hade de möte, i det andra rummet var det bildterapi, ute i köket hade en annan grupp möte och i hallen hade de telefonjour. Ibland var det så att jag var tvungen att gå till toaletten och köket innan de började mötet. För att gå från mitt rum var jag tvungen att störa dem som hade bildterapi, så jag undvek det genom att vara i mitt rum med katten. TV kunde jag inte titta på, för den var i vardagsrummet och den grupp som var där ibland behövde ha den. Så jag använde en gammal dator som fanns på jouren och skrev lite på den och spelade patience. För att inte störa de andra kvinnorna var jag mer eller mindre tvungen att vara inlåst med katten.

   Jag hade kunnat gå ut om jag velat. Men vart går man om man är ensam och rädd och känner sig förföljd, speciellt i en stad man inte känner till och aldrig har varit i? Jo, man sitter hemma.

   Det var inte varje dag som jag var tvungen att vara inne i mitt rum. Men det var några dagar i veckan om jag minns rätt. På helger var det lugnt. Om jag säger så; det var stökigt på jouren men det fanns alltid någon jag kunde prata med, speciellt Anna Fogelström som praktiserade där. Jag bodde där i två veckor, tills jag ordnat eget. När jag väl hade flyttat hade jag det lugnt men ibland längtade jag till dem på kvinnojouren. Kvinnorna som jobbade där var underbara.

   Idag är jag glad att jag flyttade hit, om jag hade stannat hade förmodligen misshandeln fortsatt. Nu är jag fri, men samtidig inte. Jag har varit tvungen att ha sekretessbelagda personuppgifter samt adress. Det är inte det lättaste att ha, men åtminstone känner jag mig säker på att han inte kan nå mig fast jag vet att han fortfarande letar efter mig.

   Med hjälp av självhjälpsgruppen kan jag uttrycka mina känslor och berätta om det jag upplevt. För dom har själva upplevt samma sak och kunde förstå mig. Om jag skulle berätta för någon som inte blivit misshandlad, skulle dom bara tycka synd om mig och säga att dom förstår och vet hur jag känner. Men det är inte sant. Hur skulle man förstå när man inte genomgått samma sak?

   En sak önskar jag mig: att kvinnojouren får mera stöd så att de fick större möjligheter att hjälpa kvinnor som har problem på ett bättre sätt. Tänk om jag haft barn. Vart skulle jag då tagit vägen?!

Till toppen